livinglinsi

Som om någon lagt ett lock över mig och världen.

Att falla. Och försöka kravla sig upp igen. Leta efter något att greppa tag i.
Som en dimma framför mig och i mig.
Som om jag tagit en Sobril och allt blivit totalt likgiltigt. Allt bara fanns, och även om jag såg, så var det som om jag inte var delaktig. Eller ens ville vara det.
När jag vaknade upp dagen efter var jag alldeles svullen i ögonen. Som om jag hade gråtit hela natten.


Det är något i mina ögon. Jag kan inte få ut det.
Grummel. Sömn. Dimma. Hinna.
Att gråta bort allt. Och sen börja om på nytt.