rusningstrafik bland känslorna
När Håkan står på scenen är det som om tid och rum försvinner.
Även fast jag står ihoptryckt mellan tretton svettiga tjejer i 15-årsåldern och knappt ser något för att snubben en halv meter framför lyckats hamna precis framför mig.
För så fort Håkan kliver upp på scenen är det något inom mig som både brister och blir helt. Det som brister är den kärlek jag ger till honom och som han sen ger tillbaka när konserten är slut.
Då är den hel igen. Det som brister blir helt.
Han helar mig.
Och när jag står på tå för att kunna svalka mig några sekunder ser jag någon där framme på scenen. Någon som jag nog aldrig kan förstå mig på, men som ändå lyckas få mig att förstå så mycket annat.
Att man aldrig kan svika kärlek.
Att man måste dö några gånger innan man kan leva.
Även fast jag står ihoptryckt mellan tretton svettiga tjejer i 15-årsåldern och knappt ser något för att snubben en halv meter framför lyckats hamna precis framför mig.
För så fort Håkan kliver upp på scenen är det något inom mig som både brister och blir helt. Det som brister är den kärlek jag ger till honom och som han sen ger tillbaka när konserten är slut.
Då är den hel igen. Det som brister blir helt.
Han helar mig.
Och när jag står på tå för att kunna svalka mig några sekunder ser jag någon där framme på scenen. Någon som jag nog aldrig kan förstå mig på, men som ändå lyckas få mig att förstå så mycket annat.
Att man aldrig kan svika kärlek.
Att man måste dö några gånger innan man kan leva.
För svaret finns där ute någonstans. Och kanske handlar det inte alltid om att hitta rätt svar, utan att vara på väg mot det. Så länge man är på väg åt det håll hjärtat leder en finns det inget som är omöjligt.
Håkan leder mig på den vägen.
Håkan leder mig på den vägen.
Kommentarer
Trackback
