livinglinsi

Veckan i namn: Inez, Margareta, PJ, Birgitta, Lollo, Krut, Doris, Bengt, Ann-Sofie, Kicki, Samuel, Sara-Louise, Jessica, Hanna, Mathilda, Linnéa, Moa, Karl-Johan, Sussi, Ie.


Tillbaka till Stockholm och Sanna. Till Södertörn och Sofie.

Det är det där med att hinna träffa alla man så gärna vill träffa.
Det är det där med att bida sin tid.

Att pussla och knåpa och tråckla och sy ihop alla bitar som stretar åt olika håll. Jag gör så gott jag kan, och i det här fallet tror jag faktiskt att jag lyckats.


Mirakel sker titt som tätt. Det gäller bara att hålla ögonen öppna.

Som att operationen med morfar slutade så bra som den kunde.
Som att jag köpte 18 böcker på bokmässan.
Som att jag fått njuta av mat i goda vänners sällskap.


Som att höstens alla färger är vackrare än någonsin just nu.

Det handlar om att ens nära och kära börjar bli gamla.
Men just nu handlar det om att det är min farmor och morfar.

Hur kan jag acceptera något jag inte kan göra något åt? Att det jag kan göra är att stötta och finnas till. Och om det inte räcker?
Hur överlever man en förlust?


Det handlar också om att komma tillbaka till en gammal plats där plötsligt allt har förändrats.
Det handlar om att leva i nuet och inte glömma bort.


Men precis just nu, i det här ögonblicket, handlar det om att vara stark genom att finnas till och ta tag i saker jag annars hade blundat för.
Så därför åker jag till farmor och lever i nuet.

Magnus går omkring och väntar på ett samtal som skulle kunna förändra allt.
Men är det något som förändras?

Nej, det är egentligen inget som förändras. Ändå hinner jag tvivla ungefär 73 gånger när jag läser. Jag hinner tänka att, jo, Josefin kommer bryta deras förhållande. Sen tänker jag att Magnus överdriver. Sen tänker jag att hon är med barn, och jag hinner ändra mig många gånger till.
Även om det bara är under en dag hinner jag med mycket, och när jag har läst ut boken känner jag mer att Magnus inte förtjänar Josefin. Att alla hans, kanske charmiga i början, brister inte blir till hans fördel. Jag blir obekväm när jag får följa honom från möten till fikor till luncher, där allt blir mer eller mindre pinsamt och där jag som läsare helst vill dra mig ur.
På så sätt lyckas John Kling få mig att tycka att Magnus är en människa helt utan betydelse, att han lika gärna hade kunnat vara någon annan. Ingen ser honom, och jag som måste se honom vill inte.

Obehaligt. Obekvämt. Osmidigt.
Känslor som blir kvar när jag lagt ifrån mig boken.
Saker som gör att boken blir kvar.

Det handlar om att inte springa ikapp bussen utan att vänta på nästa.
Det handlar om att inte vänta på att det ska sluta regna utan gå ändå.
Det handlar om att ringa en läkare även om man inte kan.
Det handlar om att inte byta kö fastän den andra går snabbare.
Det handlar om att ta den långsamma bussen hem.
Det handlar om att inte skylla den inköpta chokladen på något.

Det handlar om att säga till sin vän att man inte kan leva utan henne.

Som om någon lagt ett lock över mig och världen.

Att falla. Och försöka kravla sig upp igen. Leta efter något att greppa tag i.
Som en dimma framför mig och i mig.
Som om jag tagit en Sobril och allt blivit totalt likgiltigt. Allt bara fanns, och även om jag såg, så var det som om jag inte var delaktig. Eller ens ville vara det.
När jag vaknade upp dagen efter var jag alldeles svullen i ögonen. Som om jag hade gråtit hela natten.


Det är något i mina ögon. Jag kan inte få ut det.
Grummel. Sömn. Dimma. Hinna.
Att gråta bort allt. Och sen börja om på nytt.

Det handlar om Erik som inte kan glömma Mina.
Det handlar om sorg som inte riktigt kan försvinna.
Det handlar om att släppa taget.

Och det gårt fort när jag läser Emma Ångströms bok. Inte för att språket förvånar; det är enkla ord, enkla beskrivningar. Inget som riktigt förvånar. Det som berör mig är hur man låter sig påverkas av en människas uppfattning. Att det finns något mer bakom. Och att man inte ska glömma det.
Fast när vykorten från Mina fortsätter komma och tar upp saker jag inte fått berättat för mig av Erik, förstår jag att något är fel. Att han gör saker som han inte berättar för mig. För det finns något bakom, det finns minst två sanningar av allt.
Och allt är förvridet är ingen bok som berör; saker och ting upprepas och jag tappar snart min ömkan för Erik. Men det får mig att undra över hur folk hanterar en kris.

Emma Ångströms sanning är att allting kommer tillbaka. You get what you give. You get what you deserve.

Mia Skäringer kommer in på scenen endast iklädd en bikini hon köpte när hon var tjugo.

Under tiden föreställningen pågår tar hon på sig mer kläder, men väljer att klä av sig i ord.
Hon berättar om den gången hon stod lutad över ett badkar och spydde, samtidigt som hon upptäckte att hon blir våldtagen.
Hon berättar om den gången hon valde att skära sig själv i armarna.
Hon berättar om sitt liv på ett så öppet och ärligt sätt att jag nästan blir rädd. Hur kan man stå på scenen och berätta så mycket om sitt liv utan att bli generad? Jag inser att jag inte alls är där än, jag är inte ens hälften så öppen mot mig själv.
Efter att ha sett Mia känner jag att kanske behöver jag inte komma ända dit, men en bit på väg är nog inte så dumt. Och med henne bakom mig blev det lite lättare.
Kan hon, kan jag.


När jag ser Mia bli så där oerhört naken framför mig inser jag att ingen av oss är mer ensamma än vad vi gör oss. Så istället för att blunda för det jag har omkring mig väljer jag att se alla mina vänner. Jag väljer att se livet jag har framför mig och jag väljer att vara den jag vill vara.

När Håkan står på scenen är det som om tid och rum försvinner.
Även fast jag står ihoptryckt mellan tretton svettiga tjejer i 15-årsåldern och knappt ser något för att snubben en halv meter framför lyckats hamna precis framför mig.

För så fort Håkan kliver upp på scenen är det något inom mig som både brister och blir helt. Det som brister är den kärlek jag ger till honom och som han sen ger tillbaka när konserten är slut.
Då är den hel igen. Det som brister blir helt.
Han helar mig.


Och när jag står på tå för att kunna svalka mig några sekunder ser jag någon där framme på scenen. Någon som jag nog aldrig kan förstå mig på, men som ändå lyckas få mig att förstå så mycket annat.
Att man aldrig kan svika kärlek.
Att man måste dö några gånger innan man kan leva.

Jag har alltid haft svårt att be mina vänner om tjänster.
Är jag rädd för att få ett nej? Jag tror inte det har att göra med det, kanske mer att visa att jag har ett problem jag inte klarar av själv utan måste be om hjälp med.
Men jag måste lära mig; allt klarar man inte av själv och det är inget att skämmas över. Att inse att man inte kan göra allt på egen hand är en styrka. Att ta hjälp av andra visar bara på en bra och stark vänskap.

För när vänner ber mig om tjänster ställer jag alltid upp om jag kan. Och även om jag kanske egentligen inte kan så ändrar jag om och avbokar så att jag kan, för jag vill ställa upp. Som att bevisa att jag är en bra vän.
Varför måste jag bevisa det? Det är som om jag tvivlar på mig själv, tvivlar på att de stannar kvar om jag inte alltid ställer upp. Vilket också är oerhört konstigt. Jag menar, ibland kan man inte. Och det är okej.
Jag måste lära mig att säga ja för att jag vill, inte för att jag är rädd att säga nej. Och så är det oftast, jag säger ja för att jag vill. Men de gånger jag tivlar, kanske är det då inte tjänsten jag tvivlar på utan vänskapen, och i så fall är det nog ingen vänskap att satsa på.


En vän frågade mig om en tjänst här om dagen. Och jag sa ja, därför att jag inte vill något annat än att hjälpa henne.

Som om jag låter hela kroppen tas över.
Som om jag vore svag.
Men jag är inte det. Jag ser inte mig själv som svag.
Ändå gör jag inget motstånd.

Som om jag vill att det ska hända.
Som om jag vill stanna hemma framför tv:n.


Men det är ju nu allting börjar. Och när jag häromdagen gick hem från jobbet kände jag att nu är det dags för att göra något nytt. Det är dags att jag ändrar riktning på mig själv. Jag är inte gjord för att sitta i kassan längre. Jag är gjord för att göra det jag alltid velat göra.
När min hjärna laddat om är det dags att lyfta luren och få framtiden att komma till mig.

"Det handlar om huvudstaden som är det helas egentliga föderska."


Jack; boken som blev en kultroman.
Och jag förstår varför den slog så hårt som den gjorde. För det känns som om Lundell tagit vad han såg och präntat ner det på papper. Han låter orden snubbla över varandra, han låter Jack snubbla över sin vänner, över spriten, över ångerna, över stadens trottoarkanter. Han låter mig som läsare snubbla rätt in i Jacks liv som är fullt av öl och vin, sena nätter i barer och tidiga morgnar på Söder.
Han lyckas få in tiden i orden, han får in Stockholm mellan raderna. Det typiska Stockholm i början av 1970-talet avspeglas i Jack och hans kompisar som far runt, letande efter, ja, vadå egentligen?

Jack är för mig den där personen som aldrig förändras. Runt omkring honom förflyter livet, hans kompisar åker på resor, går in i förhållande, gifter sig och skaffar hus. Han själv fortsätter bara med sitt. Han fortsätter skriva, försöker få ut en skiva, han trampar på framåt, men verkar trampa på i en uppförsbacke vars slut sträcker sig längre fram än bokens 426 sidor. Och jag tror att Jack än idag cyklar omkring här i Stockholm, på väg uppför.

Det var en sån där morgon jag helst hade legat kvar i sängen och aldrig gått upp.
Förkylningen var värre än dagen innan och halsen smärtade. Men jag var tvungen att gå upp. Linnéa var uppe i Sthlm och en fika är ett måste då. Hon berättade om sin språkresa i USA; om spindlar i handfaten, om 40° värme, om sandstorm som letade sig in bland kläderna, om åskoväder som höll dem vakna en hel natt, om krokodilresor, om indianer, om helikoptertur över Grand Canyon.
Hon berättade om hur hon hade upptäckt nya sidor av sig själv, lärt känna sig själv på ett djupare plan.
Hon berättade om hur hon lärt sig hur hon reagerar i olika situationer som kan vara bra att veta i framtiden.
Hon berättade att när hon kom hem från USA efter tre veckor vill hon inte återgå till verkligheten igen, för där var allt som vanligt, och i USA var aldrig något vanligt.

Vad hade jag lärt mig det senaste?
Att Eskilstuna är tomt en tidig söndagsmorgon? Att man kan dricka julte mitt i september? Att jag är villig att betala 500 kr för en cd?
Min syster håller på att växa om mig och jag är inte riktigt redo att acceptera att hon börjar bli vuxen. Varför måste ens systrar bli äldre? Det innebär ju bara att jag också bli äldre.

Eller...?

Det är i september allting gammalt får en ny chans. En ny chans att blomma ut, att få fotfäste, att hitta någonting att gripa tag i.
Det är i september jag tar den chansen och ser till att något nytt händer. Det behöver inte vara det här drastiska steget, men ett litet steg. Mitt första steg var den här bloggen, ett nytt namn, ett nytt utseende som kommer att komma.

I september är det de nya möjligheternas tur att komma igång. September gör jag till min månad.