livinglinsi

Det behöver inte vara ett så hårt slut, det behöver inte vara så hårt som rubriken antyder. Men i vilket fall så blev det ett väldigt fint avslut, och jag är inte så bortskämd med det.

Att faktiskt få spendera mer än ett dygn ihop, prata, hålla handen, sitta nära intill och vara så där intima som man behöver en sista (?) gång. Det är inte alltid ord som behövs. Ibland räcker det med en smekning, en kyss på kinden, en blick som man låter ligga kvar lite längre, eller ett leende. Ett leende som säger att det här har varit bra och jag ångrar ingenting.

Jag har fått uppleva en höst som inte alltid har varit lätt, men den fick i alla fall en fint och bra avslut, och det är inte ett avslut som i ett farväl, utan mer i som ett vi hörs. Vi hörs under alla månaderna, och sen till sommaren får vi se. Något jag har lärt mig under alla år är att man aldrig ska säga aldrig.

Det finns olika sorters väntan.

Det finns den sorters väntan som gör att det pirrar till i hela kroppen, en väntan på att något ska hända som man vet kommer bli helt fantastiskt och helt underbart och där väntan i sig nästan blir lika otrolig som det som ska inträffa. Den väntan kan kännas lång, men lång på ett behagligt sätt.

Sen finns det en väntan som enbart är outhärdlig. Den där väntan som man inte vill ska finnas, som man mår lite dåligt av att befinna sig i. För allt man vill är att väntan ska vara över så att det jobbiga kan ta slut och man kan gå vidare, för den här väntan bromsar en i livet och vägrar låta en fortsätta.

 

Att vänta kan man göra på så många olika sätt. Det värsta är bara att man inte alltid kan välja.