livet ❤
Saker jag blir lycklig av just nu:
*Att äta ett halv kilo glass. Helt själv.
*Att jag får på mig fler skor - min opererade svullna fot blir mer och mer en vanlig fot!
*Att jag kommer få se Håkan i sommar. Troligtvis tre gånger.
*Att Sanna snart är klar med min paljettblus.
*Att det börjar bli varmt ute. Snart dags för jeansjackan.
*Att jag kommer att åka på festival i sommar.
*Att jag börjar få magrutor.
Xoxo
Vi
Med andan i halsen börjar det gå upp för mig - tjejen i filmen skulle kunna vara jag. Och det är ingen vacker bild. Tjejen i filmen skrämmer mig. Bilden av mig själv börjar skrämma mig. Hur långt ifrån är det för att jag ska hamna där? Är jag redan där? Det måste finnas ett sätt att stoppa det.
Hjärnan går på högvarv och nej, jag är inte där än men det är inte långt ifrån. För det finns vissa liknelser som inte är vackra. Och det måste jag göra något åt innan det är för sent. Till det säger jag nej.
Och jag sa att ingenting är säkert längre och det är det inte för lika snabbt kan allt förändras igen och helt plötsligt är jag på väg åt ett annat håll. Byte av riktning. Kanske måste jag svänga av på nästa avfart. Det lär jag märka på vägen.
ingenting är säkert längre
Det blev inte som jag hade tänkt mig. Kanske är det därför jag håller fast i det så hårt. För det kan ju kanske ändras.
Men vill jag att det ska bli som jag tänkte mig från början? Allting är förändrat nu. Det är inte som det var i början och kanske kan det inte heller bli så. Det är väl det jag måste inse. Börja förstå att det inte kan bli så som jag trodde. Vem säger att det behöver bli sämre?
Det kanske är dags att leta någon annan stans. Nya ställen, nya möten, nya ansikten.
Fast helt kan jag inte släppa taget än. Först måste jag avsluta det jag påbörjat.
letar efter något som kanske inte finns
För ibland vill jag så gärna att jag inte riktigt kan släppa när det egentligen är det jag borde göra. Släppa och gå vidare och inte bry mig längre för inget kommer att förändras. Men jag vill göra det osäkert och jag vill bli tänkt på och saknad, jag vill inte vara inräknad.
För jag vill så gärna för det händer så sällan att när det väl händer så griper jag efter halmstrån som knappt finns och som jag själv lägger ut. För vem vet när det händer nästa gång?
