livinglinsi

Jag köpte den för att den hade den finaste titel jag sett. Och för att jag aldrig läst något av Slas innan.
Så jag tänkte att detta kunde nog bli en bra början.
Tänk så rätt jag hade.

När jag läst klart fanns det ett ord i mitt huvud som vägrade släppa taget: ärligt. Den här boken var bland det ärligaste jag läst. Jag trodde på vartenda ord Slas skrivit. Jag lät mig leva i hans värld och jag vet inte om jag någonsin ville därifrån.
Så vad handlar boken om? Den handlar om att bli gammal, att vara gammal. Om att vara ensam och om tvåsamhet. Om att inte ge upp när livet går mott sitt slut.
Boken inleds med citatet "Gode gud, gör så att två gånger två inte blir fyra" (Ivan Turgenjev), och jag har ibland svårt för böcker som väljer att ha citat just för att det ger en inledning till boken som sedan inte följs. Men den här gången säger det som mycket om boken, det sätter en ribba som sedan följs hela vägen ut. Det börjar med ett citat som inte (?) kan bli verklighet och sedan följer en historia som är så verklig och så ärlig att man inser att ingenting är omöjligt, och jag börjar tvivla på att två gånger två faktiskt är fyra.
Kanske kan det bli något annat.
Om jag verkligen vill; kanske kan det bara bli tre.

Det handlar om att se sig själv i spegeln och vara nöjd.
Det handlar om att göra saker man egentligen inte orkar.

Ibland önskar jag att min vilja var större än orken. Jag önskar jag att jag kunde välja mina val.
Idag handlar det om ett val till våren, och jag tror faktiskt att det kommer bli ett val jag inte ångrar.

Och efter att ha läst så många dagböcker så börjar det klia i mina fingrar igen, att börja skriva igen. Det är dags att köpa en fin bok på Ordning & Reda.

Jag har en förmåga att lägga saker på ställen där jag sen inte minns ha lagt dem. Som i alla mina lådor från Ikea. Därfrö kan det nästan vara lite spännande att öppna dem. Som idag, när jag hittade vår antologi som jag länge letat efter. Och min mapp med alla mina papper. Ibland kan det vara kul att vara glömsk. Men kanske för det mesta inte.

Det handlar om att le mot någon på bussen.
Det handlar om att öppna sig för någon man aldrig träffat förut.


Och mitt i allt handlar det om att tro på sig själv. På att det jag känner och tycker är rätt, att det inte behöver finnas en förklaring, utan att det bara får vara så. Att mina känslor är riktiga just för att de finns inom mig.


Idag kom hösten på riktigt till Stockholm. Jag välkomnar den med öppna armar.

Det handlar om att vakna upp i både hjärna och ögon.
Det handlar om att inte vakna upp med motstånd till dagen. I morgon kanske jag vet hur jag lättare ska välkomna världen.

Helgen bjöd på inflyttningsfest hos Jakob med chips och dipp, för att senare fortsätta på Strand där vi trodde oss bli jagade av polisen. Avslutningsvis åt vi mos och mozarellasticks för att komma i säng vid halv tre (!!). Kanske var det tur att vi var hemma så tidigt med tanke på att jag dagen efter skulle gå till jobbet. Kanske var det bra att jag i alla fall drack lite utav mina bakistabletter.

På lördag är jag helt ensam hemma. Finns det ett bättre sätt att spendera den än att sitta på Ritorno och skriva? På den frågan svarar jag med ett bestämt: nej.